Elmsäter-Svärd, släng förslaget i papperskorgen

Jag tar av mig forskarhatten här en stund, och bloggar (i första hand) i egenskap av orolig/rasande medborgare och gnestabo. Av allt att döma – sett till medierapportering och uttalanden av höga tjänstemän från Trafikverket – kommer ett förslag att läggas som innebär att pendeltågsstationen i Gnesta ska stängas och regiontrafiken (med SJ-tåg) reduceras. Syftet är att öppna upp för fler aktörer att trafikera sträckan Göteborg – Stockholm. Utan att specificera närmare, säger en hög tjänsteman på Trafikverket att det finns en samhällsekonomisk rationalitet i förslaget. Jag vill dels ifrågasätta om så är fallet, dels väcka en principiell fråga: även om det skulle finnas en sådan rationalitet – har man verkligen tittat ordentligt i den andra vågskålen? Och med vilken rätt ska ett trafikverk bidra till att långsamt släcka ned ett välfungerande, levande lokalsamhälle?

Platser som Gnesta är viktiga ur ett storstockholmskt perspektiv

Jag ber om ursäkt att jag initialt låter som en reklambroschyr. Stå ut, det tjänar ett syfte. För det har nämligen gått rätt så bra för Gnesta sedan man blev egen kommun. De senaste 20 åren har befolkningen ökat med nästan 1 000 personer, eller cirka 10 procent. Företagsamheten blomstrar fint, och entreprenörskapet är det inget fel på: kommunen hör till landets bättre avseende antal startade företag sett till invånarantal. På centralorten finns tre större mataffärer och flera bankkontor. Här finns ett badhus som precis ska få en ansiktslyftning, inte mindre än fyra gym, samt ett hyggligt utbud caféer och restauranger. Ja, man får faktiskt säga att centrum är hyfsat levande – åtminstone på eftermiddagarna, när tågen rullar in efter arbetsdagens slut.

Vidare finns här ett tämligen rikt kultur- och föreningsliv. Gillar man konditionsidrott finns ett gediget (men plågsamt kuperat…) elljusspår, fin variation av cykelvägar och mountainbikestigar – dessutom ser orienteringsklubben till att det finns skidspår så fort det ens finns en teoretisk chans att skapa sådana. Gnestaborna är förstås litet säregna. Gnesta är ett samhälle som det inte är helt lätt att komma in i som nyinflyttad. Men har man tålamod, upptäcker man snart att det finns en särskild charm över bygden. Kanske fångas det svårdefinierbara bäst in av att Gnesta brukar toppa olika listor över kommuner i länet: exempelvis bäst på välgörenhet (såsom det nu mäts här). Man är bäst på köp av miljöbilar, återvinning och källsortering. Det är en kommun där papporna tar ut mest föräldraledighet i länet, samt är – enligt en annan mätning – Sveriges mest jämställda företagarkommun. Överlag är alltså gnestabon i gemen generös, miljömedveten och hyfsat jämställd.

Nåväl. Ta konsultsvadan med en nypa salt – det jag vill komma komma åt är att Gnesta med omnejd är en plats som storstockholmsregionen borde omhulda. Med regiontåget (ja, SJ trafikerar faktiskt Gnesta sedan dåvarande infrastrukturministern Åsa Torstensson invigde den nybyggda stationen för mindre än sex år sedan) tar det knappt 40 minuter till centralen, och här får man en nyrenoverad femrumsvilla med pool och bastu för priset motsvarande en liten trea vid Telefonplan. Med tanke på den stockholmska bostadsbristen (och de, tja, något skruvade prisnivåerna) tycker man att det borde finnas en stark vilja – även från Stockholms horisont – att stärka såväl SJ- som SL-trafiken till och från Gnesta. Kommunledningen verkar (åtminstone fram till förra veckan…) också ha gjort denna analys av läget: i befintliga detaljplaner planeras det för ordentliga satsningar på nya bostäder, liksom en uppfräschning av centrum.

Ett stötande förslag från Trafikverket – med stor principiell bäring

Men vad ser vi istället? Jo, Trafikverket föreslår helt sonika att bomma igen pendeltågsstationen i Gnesta samt att reducera den regiontrafik som SJ bedriver. Ja, ironiskt nog från den nybyggda station som en borgerlig infrastrukturminister alltså invigde under pompa och ståt för mindre än 6 år sedan. Utredningen är inte klar, så vi får nöja oss med medierapporteringen och uttalanden av höga chefer från Trafikverket. Men förslaget tycks indikera att Trafikverket rätt och slätt – fullt medvetet och kalkylerat – har bestämt sig för att offra Gnesta kommun som levande lokalsamhälle. Att släcka ned orten och dess omnejd.

Förslaget har stort principiellt intresse. Den visar att en myndighet som Trafikverket både har makten, resurserna och viljan att släcka ned en ort när de gör analysen att det tjänar ett högre syfte. I Sörmlands Nyheter säger exempelvis en av verkets högre tjänstemän rakt ut att sträckan Göteborg – Stockholm har ett högre samhällsekonomiskt värde än pendlingen till och från Gnesta (jag återkommer till frågan om huruvida detta verkligen är en korrekt analys). Så, om Trafikverket kan tänka sig att offra en bygd av Gnestas storlek, dessutom på fullt rimligt pendlingsavstånd från Stockholm – vilka orter kan då känna sig säkra för Trafikverkets framtida analyser av samhällsekonomisk nytta och effektivitet? Hur länge kan invånarna i Flen och Katrinehom sova lugnt om nätterna, orter som också torde kunna betraktas som störande element på sträckan Göteborg – Stockholm?

Kanske viktigare: så som förslaget presenterats i medierna, blir i vart fall jag inte klokare på hur en igenbomning av tågtrafiken i Gnesta förädlar sträckan Göteborg – Stockholm till den grad att den förmodade allmännyttan för Sverige som helhet överväger de förödande konsekvenserna för kommunen. Jag hoppas innerligt att Trafikverket i sina konsekvensanalyser är tydliga med vilka värden de faktiskt ställer mot varandra här, när de tydligen finner att deras förmodade samhällsekonomiska vinster gör det legitimt att offra ett levande samhälle som Gnesta nog får sägas utgöra.

Oklara och osäkra vinster ska ställas mot kända och säkra förluster

Jag är, som sagt, uppriktigt sagt inte helt övertygad om hur de samhällsekonomiska vinsterna i slutänden ser ut om förslaget implementeras. Finns i dagsläget verkligen ett övertryck på sträckan Göteborg – Stockholm? Ett litet stickprov kvällen söndagen den 9/6 20013 gav vid handen att det inte var några som helst problem att boka tåg mellan Göteborg och Stockholm (i någon av riktningarna) under hela den kommande veckan. Inte ett endaste av de fem morgontåg jag testade boka saknade platser.

Så månne handlar det om andra värden. Kanske handlar det bara om att låta fler aktörer konkurrera om de befintliga resenärerna? I så fall blir jag över huvud taget inte klokare, då vinsterna här slår mig som än mer abstrakta, och i det ljuset är priset att offra Gnesta orimligt högt. Oavsett vilket, vinsterna tycks mig i dagsläget oklara, abstrakta och definitivt osäkra. Men även om vi ger Trafikverket ett så kallat the benefit of the doubt, och köper idén att det faktiskt kan förlösas en del samhällsekonomisk nytta genom att släcka ned Gnesta, så väcker Trafikverkets förslag viktiga principiella rättvise- och rimlighetsfrågor. 

Ur ett Gnestaperspektiv är kostnaderna och förlusterna nämligen tydliga, kännbara och säkra: idag finns omkring 800 inpendlare och 2 800 utpendlare enligt arbetsmarknadsstatistiken. Visst, alla åker inte tåg. Men SCB-statistiken fångar inte andra grupper som är beroende av tågen: de gymnasieelever som pluggar i Stockholms län, Flen eller Strängnäs; de högskolestudenter som är bosatta i kommunen (enligt uppgift från kommunen kan det röra sig om 200-250 individer). Dessutom har många av pendlarna respektive/familjer som berörs. Så siffran över personer vars vardag drabbas omedelbart och konkret när tågtrafiken stryps är i alla avseenden väldigt stor.

I det korta perspektivet kommer fordonstrafiken på den redan tämligen farliga väg 57 att öka drastiskt. Här finns förstås vissa miljöaspekter att beakta, men också kraftigt ökad risk för olyckor. Parentetiskt kan också ett vardande parkeringskaos uppmärksammas. De hundratals bilar som på vardagar tar upp pendlarparkeringarna i Gnesta måste ju parkeras någonstans. Jag gissar att Södertälje kommun får bära kostnaden för att kraftigt bygga ut parkeringarna i Järna och Södertälje. Jag utgår från att Trafikverket har informerat Södertälje om de kostnader de vältrar över på dem.

Alltnog. Miljö- och olyckseffekterna kommer ändå att avta med tiden i takt med att folk flyttar från kommunen. Miljö- och olyckseffekterna utgör sannolikt bara en västanfläkt jämfört med de långsiktiga konsekvenserna. Då drabbas nämligen inte bara pendlarna och deras närmaste, utan alla som bor och verkar i gnestaregionen – även kommunens många sommarboende. Kan man inte ta sig till jobbet på ett smidigt, säkert, snabbt och prisvärt sätt, kommer vi nämligen att få se en utflyttning härifrån, med alla de negativa konsekvenser de har för det lokala näringslivet: ett långsamt döende centrum, entreprenörer i tjänste- och servicebranschen som får bomma igen, gårdsförsäljare som får lägga ned, ett förenings- och kulturliv som lär hamna på dekis. När folk flyttar, försämras också skattebasen: samma verksamhet ska alltså bedrivas med mindre resurser.

Som om inte detta vore nog. Mest allvarligt: givet att förslaget implementeras riskerar det att ruinera hundratals – ja, kanske tusentals – individers privatekonomier för dem som känner sig nödgade att flytta från Gnesta när utpendlingsmöjligheterna stängs. Bostadspriserna kommer med all säkerhet att rasa (om bostäderna ens kommer att gå att sälja – vem vill flytta till en ort utan rimliga pendlingsmöjligheter?) och frågan är hur många av de som ändå lyckas sälja sin bostad som kommer att få pengar över att investera i någon ny bostad – ja, då närmare Södertälje och Stockholm, dit de flesta arbetspendlar.

Vi ska heller inte glömma bort kommunens drygt 800 inpendlare. Kommunen kommer förstås att finnas kvar, och majoriteten av gnestaborna kommer förstås att bo kvar, även om avfolkningen kommer att bli stor. Kommunen måste fortfarande administreras; kommunal service erbjudas och verksamheter implementeras. Och det finns ganska mycket kompetens som kommer in utifrån inom den offentliga sektorn i kommunen. Risken att de säger upp sig, och vi får en hastig kompetensdränering i Gnesta, är givetvis också en dyster sidoeffekt av Trafikverkets förslag.

Släng förslaget i papperskorgen!

Det rimliga och anständiga är att förslaget om stoppad/reducerad tågtrafik i Gnesta läggs tillbaka i den mörkaste vrå av den skrivbordslåda där det kom ifrån. Eller, förresten: släng det i papperskorgen. Elda upp det. Det är stötande och oanständigt att – med Trafikverkets renodlat teknokratiska logik – högst kalkylerande offra ett väl fungerande lokalsamhälle för att förlösa oklara, abstrakta och osäkra samhällsekonomiska välsignelser. Det rimliga tycks tvärtom vara att kraftigt bygga ut och satsa på tågtrafiken i Gnesta. För mig råder inga som helst tvivel om att fler storstockholmare med tiden kommer att upptäcka (och ursäkta konsultlingot igen…) hur nära Gnesta faktiskt ligger, hur barnvänligt här är, de oändliga möjligheterna till rikt friluftsliv, och hur otroligt prisvärt boendet är. En dylik satsning är förstås långsiktigt intelligent ur ett större storstockholmst perspektiv. Bostadsbristen i Stockholm är stor, problemet med förskoleplatser är gigantiskt och bostadspriserna börjar närma sig fantasinivåer.

Ett kretslopp i förfall?

Detta inlägg hamnar lite grand vid sidan om de upptrampade stigarna för mina verkliga kompetensområden. Istället handlar det om något som en längre tid gnagt mig – som statsvetare, universitetslärare, och inte minst, småbarnsförälder (och jag har bl.a. skrivit om det här tidigare). Med risk för att brista i originalitet (många har varit inne på området), ska jag ändå försöka dra samman trådar från ett par parallella samhällsdebatter (och samtidigt försöka servera läsaren omfattande referenslista med forskning och data till ett problem där jag uppfattar att man ibland höftar till det lite väl mycket): (i) det ökade antalet studenter på högskola och universitet; (ii) de påstått sjunkande förkunskaperna hos studenterna; (iii) de försämrade resultaten hos våra grundskoleelever och (iv) lärarutbildningarna som ”sorgebarn” vid akademin. Kontentan är: allt annat lika går vi en rätt så dyster framtid till mötes. Jag kallar det ”ett kretslopp i förfall”. Inlägget bygger på ett smått fyrkantigt kurspaper i högskolepedagogik jag skrev hösten 2012, (och kan laddas ned här: Erlingsson, Paper).

Läs mer

Finns brister i hur kommunerna hanterar anställdas bisysslor – och spelar det i så fall roll?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson och Richard Öhrvall. Inlägget bygger på en artikel  – ”Kommunerna brister i hanteringen av anställdas bisysslor” – som finns i det senaste numret av Ekonomisk Debatt. Inlägget parallelpubliceras på http://www.politologerna.se.

***

Tolv procent av landstingets cirka 11 000 heltidsanställda arbetar i ett företag vid sidan om sitt ordinarie arbete […]. Genomgången visar att företag där anställda har intressen är leverantörer till landstinget. Det ”förekommer i stor utsträckning” och ”försäljningar sker till den enhet där den person som har anknytning till det säljande företaget har sin anställning”. Det handlar om stora pengar. Från 2006 till november 2007 cirka 120 miljoner kronor. (Östgöta Correspondenten 2007-12-17).

Offentlig upphandling – ett område särskilt känsligt för oegentligheter

Staten, landstingen, kommunerna och de offentliga bolagen upphandlar årligen varor och tjänster till ett värde som uppgår till mellan 480 och 580 miljarder kronor, vilket motsvarar mellan 15,5 och 18,5 procent av BNP (SOU 2011:73). Lagen om offentlig upphandling (LOU) föreskriver att ”upphandlande myndigheter skall behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt”. Det finns tunga skäl till att offentlig upphandling bör ske just opartiskt och rättssäkert: skattekronorna ska förstås användas på ett så effektivt sätt som möjligt; men, även att tilliten till det offentliga riskerar att skadas om upphandlingar inte sker enligt rättvisa procedurer (dels hos medborgarna i gemen, dels hos företag som upplever att de orättfärdigt förlorat upphandlingar).

Läs mer

Allmän nytta eller egen vinning

Detta inlägg är samförfattat med Richard Öhrvall. Det har publicerats tidigare på www.politologerna.se.

***

9/4 presenterades rapporten Allmän nytta eller egen vinning? En ESO-rapport om korruption på svenska. Rapporten är författad av Andreas Bergh, Gissur Erlingsson, Mats Sjölin och Richard Öhrvall. Den kan beskrivas som ett slags populärvetenskapligt (och förhoppningsvis lättillgängligt) bokslut över det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Tillit och korruption i lokalpolitiken (2007-2012). Ett av de resultat rapporten fått uppmärksamhet för är att jämfört med invånare i de övriga nordiska länder, tror svenskar i större utsträckning att politiker och tjänstemän är korrupta, och agerar partiskt och oärligt i sina möten med medborgarna (just det förhållandet är delvis redan känt och har bland annat uppmärksammats tidigare här på Politologerna). I det här inlägget vill vi passa på att kort klargöra en sak, samt, presentera ett resultat/argument som inte uppmärksammats särskilt mycket.

Läs mer

Inverkar tilltron till tjänstemäns ärlighet på tilltron till demokratin?

 

Under hösten 2012 presenterades två rankningar som mäter korruption och rättssäkerhet i världens länder: Transparency Internationals Corruption Perception Index och World Justice Projects Rule of Law Index. Precis som i tidigare mätomgångar föll Sverige mycket väl ut: Sverige och de övriga nordiska länderna bedöms – liksom de görs i Världsbankens Governance Indicators – tillhöra världens minst korrupta och mest rättssäkra stater.

Läs mer

Sommarjobb, förtroende, saklighet och opartiskhet

Först, lite skamlös egenreklam: sedan helt nyligen ligger min och Jonas Lindes artikel ”The Eroding Effect of Corruption on System Support in Sweden” (tidskrift: Governance] som förhandsläsning online. En av våra huvudpoänger är denna: 

Approaching the issue from a comparative Nordic perspective, the data indicate that Swedes are considerably more prone to believe that politicians and public officials are corrupt than their Nordic counterparts. The analysis also suggests that such perceptions constitute an important determinant of support for the democratic system.

Läs mer

Lärarförbundets skolranking

I grunden är jag helt för olika former av öppna jämförelser mellan kommuner. Att kommuner tvingas jämföra sig med varandra för att se vad som funkar och vad som inte gör det, att de kan inspireras av framgångsrecept och avskräckas från strategier som inte fungerar, är viktigt. Men för att sådana ”lärandemekanismer” ska fungera – som följd av olika index och rankningar – krävs emellertid att de aktuella mätningarna är av hög kvalitet och mäter det de verkligen säger att de säger sig mäta (och av det skälet har jag tidigare varit kritisk mot t.ex. rankingar av företagsklimat).

Läs mer