Finns brister i hur kommunerna hanterar anställdas bisysslor – och spelar det i så fall roll?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson och Richard Öhrvall. Inlägget bygger på en artikel  – ”Kommunerna brister i hanteringen av anställdas bisysslor” – som finns i det senaste numret av Ekonomisk Debatt. Inlägget parallelpubliceras på http://www.politologerna.se.

***

Tolv procent av landstingets cirka 11 000 heltidsanställda arbetar i ett företag vid sidan om sitt ordinarie arbete […]. Genomgången visar att företag där anställda har intressen är leverantörer till landstinget. Det ”förekommer i stor utsträckning” och ”försäljningar sker till den enhet där den person som har anknytning till det säljande företaget har sin anställning”. Det handlar om stora pengar. Från 2006 till november 2007 cirka 120 miljoner kronor. (Östgöta Correspondenten 2007-12-17).

Offentlig upphandling – ett område särskilt känsligt för oegentligheter

Staten, landstingen, kommunerna och de offentliga bolagen upphandlar årligen varor och tjänster till ett värde som uppgår till mellan 480 och 580 miljarder kronor, vilket motsvarar mellan 15,5 och 18,5 procent av BNP (SOU 2011:73). Lagen om offentlig upphandling (LOU) föreskriver att ”upphandlande myndigheter skall behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt”. Det finns tunga skäl till att offentlig upphandling bör ske just opartiskt och rättssäkert: skattekronorna ska förstås användas på ett så effektivt sätt som möjligt; men, även att tilliten till det offentliga riskerar att skadas om upphandlingar inte sker enligt rättvisa procedurer (dels hos medborgarna i gemen, dels hos företag som upplever att de orättfärdigt förlorat upphandlingar).

Läs mer

Allmän nytta eller egen vinning

Detta inlägg är samförfattat med Richard Öhrvall. Det har publicerats tidigare på www.politologerna.se.

***

9/4 presenterades rapporten Allmän nytta eller egen vinning? En ESO-rapport om korruption på svenska. Rapporten är författad av Andreas Bergh, Gissur Erlingsson, Mats Sjölin och Richard Öhrvall. Den kan beskrivas som ett slags populärvetenskapligt (och förhoppningsvis lättillgängligt) bokslut över det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Tillit och korruption i lokalpolitiken (2007-2012). Ett av de resultat rapporten fått uppmärksamhet för är att jämfört med invånare i de övriga nordiska länder, tror svenskar i större utsträckning att politiker och tjänstemän är korrupta, och agerar partiskt och oärligt i sina möten med medborgarna (just det förhållandet är delvis redan känt och har bland annat uppmärksammats tidigare här på Politologerna). I det här inlägget vill vi passa på att kort klargöra en sak, samt, presentera ett resultat/argument som inte uppmärksammats särskilt mycket.

Läs mer

Inverkar tilltron till tjänstemäns ärlighet på tilltron till demokratin?

 

Under hösten 2012 presenterades två rankningar som mäter korruption och rättssäkerhet i världens länder: Transparency Internationals Corruption Perception Index och World Justice Projects Rule of Law Index. Precis som i tidigare mätomgångar föll Sverige mycket väl ut: Sverige och de övriga nordiska länderna bedöms – liksom de görs i Världsbankens Governance Indicators – tillhöra världens minst korrupta och mest rättssäkra stater.

Läs mer

Sommarjobb, förtroende, saklighet och opartiskhet

Först, lite skamlös egenreklam: sedan helt nyligen ligger min och Jonas Lindes artikel ”The Eroding Effect of Corruption on System Support in Sweden” (tidskrift: Governance] som förhandsläsning online. En av våra huvudpoänger är denna: 

Approaching the issue from a comparative Nordic perspective, the data indicate that Swedes are considerably more prone to believe that politicians and public officials are corrupt than their Nordic counterparts. The analysis also suggests that such perceptions constitute an important determinant of support for the democratic system.

Läs mer

Varför blir man kommunpolitiker?

Tillsammans med Richard Öhrvall arbetade jag under 2010 med ett projekt om förtida avhoppare från kommunpolitiken, ett projekt som resulterade i rapporten Politikens villkor (och senare, med lite fördjupningar och teoretiska utvikningar, i en artikel till tidskriften Lex Localis.)

Undersökningen byggde på en enkät till kvarsittande och avhoppande kommunpolitiker (sammanlagt 169 stycken), och eftersom vi ändå skickade ut en enkät, passade vi på att mata på med lite frågor om bakgrunden och bevekelsegrunderna till att de en gång i tiden blev partipolitiskt engagerade. Vi kopplade sedermera in Mikael Persson, som kan en del om teorierna på området, i författargruppen, och skrev en artikel om orsakerna till partipolitiskt engagemang bland kommunpolitiker som nyligen publicerats i Statsvetenskaplig tidskrift, nämligen ”Den motvilligt engagerade altruisten: Om partimedlemskap och partiaktivism”. Vad vi fann var ungefär detta:

  • Materiella incitament, social status och vilja att göra karriär tycks generellt sett inte vara några primära drivkrafter. Tar man enkätsvaren på allvar, är det pliktkänsla, samt önskan att göra ett samhälleligt bidrag, som dominerar bland de uttalade drivkrafterna. (Intressant nog, är våra resultat helt i linje med de som Heléne Lundqvist fann i pappret ”Is it worth it? On the returns of holding a political office”, skriven ungefär samtidigt som vår artikel).
  • Vikten av rekrytering kan inte nog understrykas. Det partipolitiska engagemanget avgörs i mycket stor utsträckning av huruvida en individ blir tillfrågad eller inte. Detta är nog en lärdom partierna kan ta åt sig något bättre av: om man verkligen är intresserad av att styra upp medlemstalen, skulle mer av uppsökande verksamhet inte skada.

I våra resultat framträder en kommunpolitiker som är en något motvilligt engagerad altruist: Majoriteten har gått in i politiken på någon annans initiativ, de har själva inte varit särskilt intresserade av att hamna på valsedeln, och få har haft förväntningar på att faktiskt kunna påverka de politiska besluten.

Dessa saker är värda att hålla i bakhuvudet när vi pratar om våra kommunpolitiker, inte minst mot bakgrund av att mätningar visar att förtroendet för kommunpolitiker är rätt så mycket lägre än för rikspolitiker. I äldre undersökningar rapporterar de allra flesta av fritidspolitikerna om att de, allt sammanräknat, förlorar pengar på sitt engagemang. Lägg därtill att 30 procent av dem någon gång utsatts för hot om våld pga. deras uppdrag. Detta är alltså personer som i allt väsentligt tar på sig uppdrag som de allra flesta inte kan tänka sig att ta, och bär därigenom upp vår representativa demokrati. Istället för att rikta vår misstro mot dem, borde de hyllas.