Högskolepedagogiska meriter: en valuta med svag kurs

I dagarna kom boken Universitetet AB: Om kommodifiering, marknad och akademi ur tryck. Där medverkar Douglas Brommesson, Johan Karlsson Schaffer, Jörgen Ödalen och jag med ett kapitel om värdet av högskolepedagogiska meriter. Bakgrunden är att svenska universitet hyggligt raskt gått från att vara närmast rena elituniversitet på 1950-talet, till att via medvetna politiska reformer i dag bli massuniversitet, där många universitetslärare kommit att oroa sig över kunskapsnivån hos genomsnittsstudenten. Det ställer allt högre krav på oss verksamma på universiteten.

Ämnet är högaktuellt. Nyligen har nämligen verksamma på universitetet skrivit debattartiklar på temat, där t.ex. Tünde Puskas menat att lärarstudenter saknar läs- och skrivfärdigheter och Mats Alvesson menar att vi i ”Pisaskolans efterföljd nu får Pisahögskolan”. Statsmakten verkar inte vilja skjuta till mer resurser för att bidra till att stötta universitetslärarna för att möta dessa utmaningar. Tvärtom, som Anders Sundell påpekar, krävde man i somras att vi ska se till att fler studenter ska klara sin examen, men utan ytterligare resurser.

Nå. En av poängerna i kapitlet är att ett verktyg för att stärka universitetsutbildningarna, är att höja läraruppdragets status. Vi inleder kapitlet på följande sätt:

I det här kapitlet analyserar vi de spänningar som finns inom det pedagogiska uppdraget sett ur universitetslärarens perspektiv. Å ena sidan kräver högskolans huvudmän, intresseorganisationer och förståsigpåare att kraven på pedagogisk meritering måste höjas och skärpas, å andra sidan, trots att högskolepedagogiska kurser i allt högre grad gjorts till obligatorier, nödvändiga för anställning och befordran som universitetslärare, har den pedagogiska fortbildningens värde ändå urholkats. Å ena sidan är det forskningsmeriter som är hårdvaluta i konkurrensen om tjänster, å andra sidan förväntas en svensk universitetslärare lägga 70-100 procent av sin arbetstid på undervisning. Å ena sidan kräver lärosätena att sökande till lektorat på ett alltmer omfattande sätt dokumenterar sina pedagogiska meriter, å andra sidan tillmäts pedagogiska kvalifikationer inte någon avgörande betydelse när sakkunniga värderar sökandes meriter i tillsättningsprocessen.