Tre frågor till Quality of Government-perspektivet

Råkade just hitta det här festliga klippet på nätet. Det är en film från ett seminarium i våras när Bo Rothstein presenterade (den utmärkta) boken Making Sense of Corruption (samförfattat med Aiysha Varraich). Inga-Britt Ahlenius och jag var inbjudna som kommentatorer.

För den som inte har tid att kolla igenom klippet, tog jag tillfället i akt och testade tre halvkritiska tankar om Rothsteins QoG-perspektiv. Jag förberedde kommentarerna i svåra feberdimmor, så kan inte garantera någon högre kvalitet på dem. Men, lite snabbt och från höften såg de ut ungefär såhär:

  • På 1980-talet, början av 1990-talet, spirade en litteratur inom förvaltningsforskningen, som uppmärksammade ”närbyråkraten” (t.ex. Lipsky, Gawthrop, Stivers mm). Närbyråkraten – så gick argumentet – byggde upp legitimitet för det offentliga i sina öga-mot-öga-möten med medborgarna, och gjorde det genom att vara en lyssnande, inkännande byråkrat. Tjänstemannen skulle vara beredd att laga efter läge. Kanske böja lagarna en smula, se genom fingrarna ibland, helt enkelt situationsanpassa beslutsfattandet för att få så goda utfall som möjligt i varje enskilt fall. Min fråga var då: Hur förhåller sig egentligen den där litteraturen till QoG:s kungstanke om ”impartiality in the exercise of public power” och ”impersonal rule”? Är det en konkurrerande teori, eller kompletterande, som går att få in i det övergripande QoG-teoribygget?
  • 10 000-kronorsfrågan: Vad ska man säga till högkorrupta länder, vad är policyrådet, för hjälpa dem att bli av med sin korruption? I boken kan man läsa att ”Simply exporting [known high-QoG] institutions to low QoG countries will not work to improve QoG”. Nå, så vad är då policyrådet? En grej, som jag ibland (kanske njuggt) läst in i en del QoG-publikationer, är att om man inför en del ”QoG-institutioner” (t.ex. meritokratisk tjänstetillsättning), så minskar korruptionen. Men, tänker jag, har man kommit så långt att man inför t.ex. meritokrati vid tjänstetillsättning, har man då inte i praktiken avskaffat en del av korruptionen (hur skulle man annars förklara att de som gynnats av existerande normer kring tjänstetillsättning ändrat spelreglerna)? Ligger inte det som ska förklaras (låg korruption), bra nära variabeln som ska förklara (”high QoG-institutions”)?
  • Mitt intryck är att man ofta, initialt, talade om QoG och opartiska institutioner på statlig nivå. Men nyligen har en del forskning har kunnat visa att det inom ett land kan finnas såväl regionala som lokala variationer i hur väl institutionerna fungerar/upplevs fungera av medborgarna. Alltså tycks de lokala (och regionala) institutionerna ha förmågan att över- och undertrumfa de nationella institutionerna, vad det verkar. Men när är lokala och regionala institutioner viktigare än de nationella, och vice versa?

Som sagt: från feberdimmorna. Nå, öppna filmklippet, så kanske det blir litet tydligare hur jag argumenterar. Som bonus får ni se Bo Rothstein svara hyggligt övertygande på frågorna, plus, Inga-Britt Ahlenius vara irriterad på det hon menar vara bristen på checks-and-balances i svensk kommunpolitik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s