Sommarjobb, förtroende, saklighet och opartiskhet

Först, lite skamlös egenreklam: sedan helt nyligen ligger min och Jonas Lindes artikel ”The Eroding Effect of Corruption on System Support in Sweden” (tidskrift: Governance] som förhandsläsning online. En av våra huvudpoänger är denna: 

Approaching the issue from a comparative Nordic perspective, the data indicate that Swedes are considerably more prone to believe that politicians and public officials are corrupt than their Nordic counterparts. The analysis also suggests that such perceptions constitute an important determinant of support for the democratic system.

Vi jobbar (och månne till ett par juristers förtret) med en hyfsat bred definition av korruption som i grunden hämtar näring från Bo Rothsteins och Jan Teorells ”What is Quality of Government: A Theory of Impartial Government Institutions”. Kort och sammanfattningsvis: här ses korruption som olika former av favoritism som följd av en offentlig maktutövning av något slag. Alltså, de inkluderar klientelism, nepotism, varianter av vänskapskorruption och diskriminering i definitionen. Sålunda utgör korruption, förstådd på detta sätt, avsteg från en norm om att individer med förtroendeposter skall iaktta opartiskhet när de fullgör sina offentliga förvaltningsuppgifter. Detta finns också uttryckt i Regeringsformen (1 kap, 9§) som att alla som utför offentliga förvaltningsuppgifter ska ”beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Mot denna bakgrund finner jag följande avslöjande i Södermanlands Nyheter från i somras rätt så intresseväckande. Journalisterna grävde lite grand i min hemkommuns förvaltningsapparat och granskade alla timvikariat under sommaren inom en av kommunens förvaltningar, tre år tillbaka. De fann att flera barn till åtminstone fem anställda tjänstemän inom förvaltningen har fått jobb (sammanlagt handlar det om ett tiotal barn), och några har fått det upprepade gånger. (Det framgår emellertid inte om barn till anställda ockuperade alla, eller majoriteten av vikariaten dessa somrar.) Personalchefen låter oss veta att det inte finns några ”förbud mot att anställa anställdas barn eller andra släktingar”, att ”kommunen inte har någon särskild policy vad gäller anställning av familjemedlemmar”, samt att det ”är upp till varje enhetschef att bestämma vem eller vilka som anställs.”

Frågan om vem som får korttidsvikariat inom kommunen på somrarna kan tyckas rätt så perifer. Alltnog, lagligt eller inte, illustrerar nyheten principiellt viktiga saker: om det visar sig regelmässigt vara så i en kommun, att ungdomar med föräldrar anställda vid kommunen i typfallet mycket ofta får företräde till sommarjobb, är det nog att betrakta som avsteg från principen om opartiskhet i fullgörandet av myndighetsutövningen (och min känsla, samt lätt anekdotiska fikarumsforskning antyder att det i vart fall inte händer sällan att offentliganställdas barn städslas för diverse sysslor på föräldrarnas arbetsplats).  Tvära kast från den kommunala vardagen kan tyckas, men om ”institutioner” [anställa barn till offentliganställda för sommarjobb och dylikt] av det här slaget är utbredda, och dessutom väl kända av övriga kommuninvånare, är det månne inte överraskande att svenskar i hyfsat stor utsträckning tror att våra offentliga makthavare maktmissbrukar (se s. 10-11)?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s