Något speciellt med de tappade (sd)-mandaten?

Vill, pga. lite journalistpåringningar, lite hastigt samla mina tankar kring SD-avhoppen. Och så säger jag som en känd statsvetare en gång skrev i förordet till en tegelsten: förlåt, men jag hade inte tid att skriva kortare…

Min och Richard Öhrvalls rapport från 2011, Politikens villkor, fick en revival här för någon månad sedan när TT skrev en artikel om avhopp i kommunpolitiken (och Richard intervjuades om saken, och i det länkade blogginlägget har han tipsat relevant litteratur på området). Ett av våra huvudresultat är förtida avhopp från kommunpolitiken generellt inte är den typ av politiskt problem som det ofta ramas in som (att politiker hoppar av pga maktfullkomlighet, toppstyre, gubbvälde i partier och kommuner). Överlag är motiven till avhopp privata – man får en förändrad familjesituation eller så flyttar man från kommunen.

Under de gångna veckorna har en spinoff på avhopparproblematiken fått uppmärksamhet i medierna: det faktum att många SD-platser gapar tomma ute i kommunerna. En undersökning som Expo gjort visar att SD förlorat 81 av sina 612 mandat från 2010 – och detta på bara 2 år. Men varför har denna omsättning av lokalpolitiker ägt rum? I grund och botten är det värt att understryka att den undersökning jag och Richard genomförde, inte har tillräckligt många svarande så att man kan säga något allmängiltigt om SD-avhoppare och om deras motiv till avhopp. Därför saknas, såvitt jag vet, systematiskt insamlad data som belägger om SD-avhoppare på något sätt skiljer sig från andra partier, sett till deras motiv.

Det hindrar dock inte att jag, fortfarande med forskarkepsen på (nåja, kanske lite på sniskan), utifrån medierapportering och annat, kan fundera på om det finns några skäl att tro att SD-avhoppen (brett tolkade) har andra bevekelsegrunder än avhoppen från mer etablerade partier. Åtminstone fyra teser, inte helt utan verklighetsgrund, gör det rimligt att tro att SD-avhopparna har en delvis annan grund än avhopp från mer etablerade partier:

  • En första tes är att åtminstone ett par SD-stolar är tomma som följd av den fria nomineringsrätten. Här handlar det inte om regelrätta avhopp, utan att folk som inte alls sympatiserar med SD, fått sitt namn uppsatt på en SD valsedel och slutligen (därigenom) valts in i fullmäktige och aldrig valt att ta platsen.
  • En del av de tappade mandaten kan förklaras med att de uteslutits, vilket tycks vara en vanligare metod inom SD än inom de etablerade partierna. Kanske inte så konstigt, sett till de parallella processerna inom partiet att (a) dels (jämfört med det tidiga SD) att bli mer mainstream, (b) dels att medlemstalen vuxit raskt och att partiet månne inte hunnit göra en grundläggande research på alla de lokala kandidaterna (och förklarar även varför Åkesson numera har en uttalad strategi om att rensa upp bland medlemmarna för att få partiet mer ideologiskt homogent/mindre extremt).
  • En del av de förlorade mandaten kan också säkerligen förklaras med s.k. frivilliga avhopp (dvs. inte uteslutningar), där företrädare lämnar partiet för att de inte längre håller med om partiets politik – antingen för att man tycker att partiet är för mesigt i tidigare kärnfrågor (finns två personer i Hedemora som lämnat partiet för Svenskarnas parti), eller för att man inte förstod riktigt hur invandringskritiskt/fientligt partiet i själva verket var (finns ett fall i Gnesta, ett i Gällivare, även i Falkenberg samt Mark & Kind).
  • Man ska heller inte glömma bort att Sverigedemokratiska fullmäktigeledamöter i hyfsat stor utsträckning utsätts för hot, kränkningar och andra typer av trakasserier (jo, de är många, även kontrollerat för de som påstås/misstänks vara fabricerade), något som bl.a. Mona Sahlin reagerat kraftigt mot. Förövrigt har jag bestämt för mig att att Sundell et al redovisar precis sådana siffror i Politik på hemmaplan: SD-ledamöter säger sig, betydligt oftare än andra politiker, vara utsatta för hot om våld. Det skulle därför inte förvåna mig om en del av avhoppen (som inte beror på fri nomineringsrätt, uteslutningar, eller avhopp av ideologisk övertygelse) hänger samman med att det sannolikt är socialt rätt mycket tuffare att vara SD-ledamot, än att representera ett etablerat parti. Trist ur demokratiskt hänseende, men när engagemanget kostar mer än vad det smakar (det är inget kul att bli hotad och bli behandlad som paria, tänker jag) lägger man helt enkelt av.

Ergo, det finns rätt så rimliga skäl att tro att förklaringarna till de tappade SD-mandaten skiljer sig från tappen som de etablerade partierna upplevt (som alltså främst verkar bero på privata skäl). Egentligen är det inte särskilt konstigt eller märkvärdigt: partiet har vuxit rejält i popularitet både i 2006 och 2010 års val. Samtidigt har man fått ordentligt tillskott i medlemskadrerna. Det gör att sannolikheten ökar för att människor som dragits till partiet, i efterhand inser att de inte riktigt sluter upp bakom partiets ideologi (alternativt att partiet i efterhand inser att fullmäktigeledamöterna inte gör det och slänger ut dem…). Med sådana analytiska glasögon på nästippen, är omsättningen av SD-politiker nödvändigtvis inte SD-unik. I viss utsträckning handlar det om ett ”partier i etableringsfasen”-problem, som kan (och säkert har) drabbat de allra flesta partier när de bildas, växer snabbt och försöker finna en gemensam sammanhängande ideologisk kärna.

Återstår då: de politiska vildarna och de tomma stolarna väcker ett par demokratifrågor, som i grunden handlar om att SD-väljare har rätt att känna sig (be)svikna: i praktiken har en del SD-väljares röster tappat betydelse lokalt. Man kan argumentera för att problemet faller tillbaka till partiet självt (och inte de som lämnat SD): nämligen presumtiva brister i deras research av potentiella SD-ledamöter och partiets lokala nomineringsprocesser. Ett namn på en valsedel måste rimligen ses som en kvalitetssäkring från partiets sida. För att tala maffiaspråk, så ”vouchar” partiet för att namnen kommer att bedriva en SD-politik. När partiet tvingas utesluta folk, eller om folk lämnar partiet frivilligt för att de inte delar partiets ideologi, har researchen/kvalitetssäkringen inte fungerat. Där har SD, det tycks tydligt, lite att jobba med inför nästa val.

2 comments on “Något speciellt med de tappade (sd)-mandaten?

  1. Joakim Larsson skriver:

    En ganska rimlig sammanställning, tycker jag.

  2. […] Så till mitt ärende: Vad som kan vara en smula störande med rapporteringen som omgärdar fullmäktigeavhoppen, är att avhopparna – som grupp – ibland beskrivs som personer som inte bara är missnöjda med ”toppstyre” och ”gubbvälde” inom partierna – utan också med demokratin i fullmäktige. Den allmänna bild som förmedlas av förtida avhopp är att de utgör symptom på brister i det demokratiska systemet. Detta ger en missvisande bild av den genomsnittlige avhopparens bevekelsegrunder. (Emellertid ska med en gång sägas att avhoppen från Sverigedemokraterna är litet speciella, och fångas inte riktigt av den generella bild som ges nedan – om detta har jag skrivit annorstädes). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s