Den vidunderliga universitetsorganisationen

Landets disputerade forskare har i typfallet tagit sig igenom utbildningar som, i bruttotid räknat, tar sisådär sex år. Förr om åren tog det ännu längre tid. Åtminstone fram till för ett par år sedan låg tonvikten på dessa utbildningar på att bygga upp doktoranden som just forskare. Huvuduppgiften är att till slut skriva en doktorsavhandling. Så långt, alla med?

Denna allmänna inflygning kompletteras nu med ett antagande: det allom dominerande motivet för alla som söker sig till, och i stenhård konkurrens till slut kommer in på forskarutbildningen, är intresset för forskning. Man gillar att grotta ned sig i data av något slag (alternativt långa, komplicerade filosofiska textsjok av obegripliga fransoser eller tyskar, gärna på originalspråk), att sitta för sig själv och fundera, vara kreativ och analysera, för att sedan skriva. Så långt, fortfarande med?

Ett hopp nu till hur verksamheten i praktiken fungerar: Det bedrivs en fruktansvärt massa undervisning på universitet och högskolor. Det krävs lärare till detta. Lärarna hämtar vi ur poolen av individer jag beskrev ovan: sådana som ursprungligen sökte sig till forskarutbildningen för att de gillar att nörda ned sig i forskeri av något slag. Väl inne i systemet, kastas de flesta av oss rätt ut i undervisning. Jag är rädd att det inte finns någon given korrelation mellan ”viljan att skriva en avhandling och ta sig igenom en forskarutbildning” å ena sidan, samt ”intresse för, alternativt talang, att undervisa vid universitet och högskola”.

Utöver undervisning, krävs ledning och chefskap vid universitet och högskolor. Dessa positioner besätts typiskt av disputerade forskare: vi ska ha rektorer, dekaner, prefekter, studierektorer, avdelningschefer och centrumföreståndare (jag glömmer säkert i hastigheten en mängd andra titlar). Och återigen: dessa individer hämtas från en pool av individer vars ursprungliga önskan, eller ens talang, knappast var att ägna sig åt administration och chefskap. De ville skriva en bok. (Någon nu kanske invänder: det finns en självselektion till ledarpositionerna, så att vi ändå får folk som vill vara chefer, och har talang för att leda. Granted. Men självselektionen sker fortfarande från en snäv pool av individer som nog inte hade detta som prioriterat karriärval vid tidpunkt 0…).

Min poäng? Nollhypotesen är att det borde vara ett smärre kaos ute i föreläsningssalar och seminarierum, givet rekryteringspoolen. Vi borde ha stora ledarskapsproblem, givet rekryteringspoolen. Men ändå fungerar det! Och i de flesta fall tycks det dessutom fungerar riktigt hyggligt – både vad rör kvaliteten på undervisningen och ledandet/chefandet. Trots att poolen av personer vi har att välja av till dessa uppgifter, ingalunda givet har haft önskan, viljan eller talangen till att syssla med det de huvudsakligen kom att få ägna sin tid åt.

Go figure.