Det lokala företagsklimatet revisited

Vad kan vara mer upphetsande än frågan om hur kommunal tillväxt kommer till stånd? Jag vet ärligt talat inte! Frågan har intresserat mig länge, och bl.a. lett till att jag skrivit en resonerande forskningsöversikt i frågan. 

Några som definitivt är en spelare att räkna med på området är Svenskt Näringsliv, som varje år rankar kommunernas företagsklimatet. Och det är tydligt att rankingen nog används av kommunerna, i vart fall har en företrädare för Svenskt Näringsliv hävdat att:  ”Vi kan konstatera att de flesta av landets kommuner använder vår enkät och vår kommunranking som ett mätinstrument för sitt interna förändringsarbete och som ett jämförelseverktyg i utvecklingen i den egna kommunen.” Det är sålunda en uppmärksammad ranking som (av allt att döma) har policyimplikationer.

Läs mer

Boktips: Korruptionspreventionens fallgropar

Förra veckan deltog jag på den s.k. EGPA-konferensen, mer specifikt deras stående working group med inriktning mot ”Ethics and Integrity of Governance”. Där lade jag fram en uppsats tillsammans med Jonas Linde och Richard Öhrvall om medborgarnas upplevelse av proceduriell rättvisa i de nordiska länderna. Det sammantagna intrycket från presentationerna och uppsatserna är såhär i efterhand positivt – i synnerhet bidragen från Australien, Finland och Spanien har fastnat: Korruption, ”oegentligheter” och olika former av oetiskt handlande tycks kunna förekomma nästan överallt, och det verkar för all del vara svårt att skapa kontrollsystem som skapar ett gediget skydd mot korruption i offentlig sektor…

Om precis detta har en av workshopens deltagare, Frank Anechiarico, skrivit en tämligen läsvärd bok (med James B Jacobs): The Pursuit of Absolute Integrity: How Corruption Control Make Governments Ineffective. Grundbudskapet här är lika högaktuellt som kontroversiellt i ljuset av debatterna om att få bukt med korruption i svenska kommuner. Författarna vill göra oss vaksamma på den presumtiva tradeoff som finns mellan utformandet av supereffektiva övervakningsmekanismer och det faktum att våra offentliga organisationer de facto i slutändan måste förmå genomföra beslutad policy. Ju noggrannare kontrollsystem vi designar, desto trögare kan genomförandeledet bli, och så finns förstås också en risk för att tjänstemän – i synnerhet gräsrotsbyråkraterna som arbetar närmast medborgarna med den direkta myndighetsutövningen – i slutändan blir alltför rädda för att fatta självständiga beslut, varpå systemeffektiviteten förstås drabbas negativt.

Edit: passar också på att tipsa om en bok som trillade ned i brevlådan under förra veckan – The Social Construction of Europe. Här bidrar jag och Staffan Andersson med ett kapitel om Sverige, där vi vevar en av våra käpphästar: organisationsförändringarna under 1980- och 1990-tal har skapat fler tillfällen, och månne gjort det något mer lukrativt, att ägna sig oegentligheter i kommuner och landsting. Som en olycklig double whammy – samtidigt har de hastiga organisatoriska förändringarna gjort att man inte alltid månat om att anpassa övervaknings- och kontrollinstrumenten till det nya sättet att bedriva verksamhet. Detta, menar vi, har gjort att riskerna för korruption i kommuner och landsting har blivit större. Huruvida det de facto lett till ökat korruption vet vi dock ingenting om.

Den vidunderliga universitetsorganisationen

Landets disputerade forskare har i typfallet tagit sig igenom utbildningar som, i bruttotid räknat, tar sisådär sex år. Förr om åren tog det ännu längre tid. Åtminstone fram till för ett par år sedan låg tonvikten på dessa utbildningar på att bygga upp doktoranden som just forskare. Huvuduppgiften är att till slut skriva en doktorsavhandling. Så långt, alla med?

Denna allmänna inflygning kompletteras nu med ett antagande: det allom dominerande motivet för alla som söker sig till, och i stenhård konkurrens till slut kommer in på forskarutbildningen, är intresset för forskning. Man gillar att grotta ned sig i data av något slag (alternativt långa, komplicerade filosofiska textsjok av obegripliga fransoser eller tyskar, gärna på originalspråk), att sitta för sig själv och fundera, vara kreativ och analysera, för att sedan skriva. Så långt, fortfarande med?

Ett hopp nu till hur verksamheten i praktiken fungerar: Det bedrivs en fruktansvärt massa undervisning på universitet och högskolor. Det krävs lärare till detta. Lärarna hämtar vi ur poolen av individer jag beskrev ovan: sådana som ursprungligen sökte sig till forskarutbildningen för att de gillar att nörda ned sig i forskeri av något slag. Väl inne i systemet, kastas de flesta av oss rätt ut i undervisning. Jag är rädd att det inte finns någon given korrelation mellan ”viljan att skriva en avhandling och ta sig igenom en forskarutbildning” å ena sidan, samt ”intresse för, alternativt talang, att undervisa vid universitet och högskola”.

Utöver undervisning, krävs ledning och chefskap vid universitet och högskolor. Dessa positioner besätts typiskt av disputerade forskare: vi ska ha rektorer, dekaner, prefekter, studierektorer, avdelningschefer och centrumföreståndare (jag glömmer säkert i hastigheten en mängd andra titlar). Och återigen: dessa individer hämtas från en pool av individer vars ursprungliga önskan, eller ens talang, knappast var att ägna sig åt administration och chefskap. De ville skriva en bok. (Någon nu kanske invänder: det finns en självselektion till ledarpositionerna, så att vi ändå får folk som vill vara chefer, och har talang för att leda. Granted. Men självselektionen sker fortfarande från en snäv pool av individer som nog inte hade detta som prioriterat karriärval vid tidpunkt 0…).

Min poäng? Nollhypotesen är att det borde vara ett smärre kaos ute i föreläsningssalar och seminarierum, givet rekryteringspoolen. Vi borde ha stora ledarskapsproblem, givet rekryteringspoolen. Men ändå fungerar det! Och i de flesta fall tycks det dessutom fungerar riktigt hyggligt – både vad rör kvaliteten på undervisningen och ledandet/chefandet. Trots att poolen av personer vi har att välja av till dessa uppgifter, ingalunda givet har haft önskan, viljan eller talangen till att syssla med det de huvudsakligen kom att få ägna sin tid åt.

Go figure.