Reflektion kring kommunallagen #2

Här kommer så del 2, av 2, i min hett emotsedda serie ”Reflektioner kring kommunallagen”. Den här handlar om möjligheten till ansvarsutkrävande och ett eventuellt införande av ”kommunal parlamentarism”/majoritetsstyre i kommunerna. Ni får lita på mig: det är bara de här två inläggen som blir lite extra långa, eftersom de ursprungligen hade ett annat syfte än att bli just blogginlägg. Och ännu en gång, tack till Niclas och Erika för bra synpunkter.

***

Man plägar ägna mycken tankekraft och forskarmöda åt olika former av medborgerligt deltagande vid sidan om de representativa kanalerna (såsom e-demokratiexperiment, direktdemokratiska inslag, deltagardemokratiska innovationer och medborgardialoger). Detta är i mitt tycke orimligt. Innan vi börjar funderar på diverse elaborerade experiment för att dra in medborgarna i politiska beslutsprocesser, borde vi först försäkra om att den representativa demokratin, med partier och val i fokus, fungerar tillfredsställande (val är trots allt den vanligaste, enklaste och mest jämlika formen av politiskt deltagande). Ett sätt att påbörja tankearbetet kring detta, är att ta avstamp i uppgifterna i punkterna nedan:

  • En undersökning genomförd av Synovate 2009 visade att en tredjedel av medborgarna inte vet att kommunerna bär ansvar inom så stora och viktiga områden som vård, skola och omsorg.
  • Enligt SOM-undersökningarna har väljarna begränsade kunskaper om vilka frågor partierna driver i kommunfullmäktige och rätt så dålig koll på vilka personer som företräder dem i kommunfullmäktige.
  • Det saknas, såvitt jag förstår, data. Men det vore onekligen intressant att veta om väljarna verkligen vilka det är som styr kommunen. Och även om de skulle veta vilket parti kommunstyrelsens ordförande tillhör, och vad han/hon heter, vet de vilka det partiet samarbetar med i kommunstyrelsen? När det tycks vara färre än 50 procent som vet vilka det är som styr riket (siffror från Riks-SOM 2006, de enda jag hittar för närvarande), lär läget sannolikt vara ännu värre för lokalpolitiken.
  • Intressant nog (och inte helt relaterat): I Sverige har medborgarna sämre förtroende för kommunpolitiker än för rikspolitiker, ett resultat som enligt Tommy Möller i Politikens meningslöshet skiljer sig från de flesta andra jämförbara länder och närmast all organisationsforskning – man tenderar att ha större förtroende för chefer/förtroendevalda som ligger närmast en själv i nivå. (De svenska siffrorna är lika märkliga som nedslående: medborgarna har alltså i allmänhet ingen jättebra överblick över vad kommuner gör, vilka frågor partierna driver eller vilka det är som företräder dem och i slutändan styr kommunen – ändå misstror de kommunpolitikerna!)

OK. I min bok är ansvarsutkrävande ett helt centralt demokrativärde. Mot bakgrund av uppgifterna ovan kan vi nog drista oss till slutsatsen att ansvarsutkrävandet i kommunpolitiken nog inte är särskilt effektivt. För, hur lätt kan det egentligen vara för medborgaren att ge de styrande en tumme upp, alternativt bestraffa dem, om man (i) inte vet vad kommunen egentligen styr över; (ii) inte vet vilka frågor partierna bedriver eller vilka individer det är som representerar dem, samt (iii) inte är helt på det klara med vilken majoritet som är ansvarig för att det har gått bra, alternativt dåligt, för kommunen?

Det är nog tyvärr så att man inte kan göra så mycket för att på kort sikt påverka väljarnas kunskaper och uppfattningar om kommunpolitik. Däremot kan man, från det offentligas håll, försöka försäkra sig om att de institutioner vi har åtminstone inte försvårar för medborgarna att veta vilka det är som styr.

Tyvärr är det nog så att dagens system just försvårar för ansvarsutkrävande i kommunerna. Den nuvarande formella ordningen – som innebär att man på pappret jobbar med permanenta kommunala samlingsregeringar – innebär att både majoriteten och oppositionen sitter i styrelser och nämnde, vilket inte direkt gör det glasklart för medborgaren vem eller vilka det är som fattar de avgörande besluten.

Idén om kommunal parlamentarism hör knappast till de mer innovativa inslagen i den kommunala konstitutionella debatten. Den har återkommit i ett antal offentliga utredningar sedan 1970-talet. Den innebär, förenklat, att fullmäktiges majoritet tillsätter och avsätter kommunens ”regeringar”, regeringar som sedan utövar makten för den politiska majoritetens räkning. Trots att den gång på gång avfärdats i utredningar (och av kommunpolitiker själva, mind you), vågar jag ändå sticka ut hakan här och säga: en idé som är så seglivad kanske tyder på att den kunde vara ett botemedel mot de problem som beskrivits ovan?

Som många före mig har konstaterat, finns åtminstone teoretiska skäl att tro att kommunal parlamentarism bidrar till att stärka medborgarnas kunskap om de politiska skiljelinjerna, och samtidigt öka möjligheterna till kritisk granskning av kommunpolitikerna. Man kan också sluta sig till att konkurrensen mellan partierna kan komma att intensifieras, vilket skulle ge partierna incitament till förändring och vitalisering (och av allt att döma är det precis vad dagens partier behöver). Det har även funnits argument om att systemet skulle kunna vitalisera debatten i fullmäktige, och tydliggöra för väljarna var majoriteten ligger och vem som slutgiltigt bär det egentliga ansvaret för besluten. Tror man att vi skulle få dessa effekter, skulle vi möjligen också kunna åtgärda det som exempelvis jag själv, och exempelvis statsvetaren Torbjörn Bergman, menar vara den lokala politikens problem: avsaknad av klara skiljelinjer och öppen politisk debatt, och därav, stora brister i förutsättningar för ansvarsutkrävande.

Men, alltså: När de har tillfrågats, har de förtroendevalda ute i kommunerna gång på gång varit tydliga på den här punkten: de vill, överlag, inte införa kommunal parlamentarism. Emellertid finner jag det glädjande att debatten har tagit fart igen under 2012, då den statliga utredningen Vital kommunal demokrati (SOU 2012:30) lagt förslag till lag om försöksverksamhet med majoritetsstyre inom kommuner och landsting. Att det just blir en försöksverksamhet måste anses som något gott i sig: om ett hyfsat stort antal kommuner väljer att experimentera med denna nyordning, får vi – om forskare och andra är på tårna och följer utvecklingen i de experimenterande kommunerna och någon kontrollgrupp som inte gör detta – snart nog indikationer på om kommunal parlamentarism för med sig de goda effekter som förespråkarna hoppas på.