Varför blir man kommunpolitiker?

Tillsammans med Richard Öhrvall arbetade jag under 2010 med ett projekt om förtida avhoppare från kommunpolitiken, ett projekt som resulterade i rapporten Politikens villkor (och senare, med lite fördjupningar och teoretiska utvikningar, i en artikel till tidskriften Lex Localis.)

Undersökningen byggde på en enkät till kvarsittande och avhoppande kommunpolitiker (sammanlagt 169 stycken), och eftersom vi ändå skickade ut en enkät, passade vi på att mata på med lite frågor om bakgrunden och bevekelsegrunderna till att de en gång i tiden blev partipolitiskt engagerade. Vi kopplade sedermera in Mikael Persson, som kan en del om teorierna på området, i författargruppen, och skrev en artikel om orsakerna till partipolitiskt engagemang bland kommunpolitiker som nyligen publicerats i Statsvetenskaplig tidskrift, nämligen ”Den motvilligt engagerade altruisten: Om partimedlemskap och partiaktivism”. Vad vi fann var ungefär detta:

  • Materiella incitament, social status och vilja att göra karriär tycks generellt sett inte vara några primära drivkrafter. Tar man enkätsvaren på allvar, är det pliktkänsla, samt önskan att göra ett samhälleligt bidrag, som dominerar bland de uttalade drivkrafterna. (Intressant nog, är våra resultat helt i linje med de som Heléne Lundqvist fann i pappret ”Is it worth it? On the returns of holding a political office”, skriven ungefär samtidigt som vår artikel).
  • Vikten av rekrytering kan inte nog understrykas. Det partipolitiska engagemanget avgörs i mycket stor utsträckning av huruvida en individ blir tillfrågad eller inte. Detta är nog en lärdom partierna kan ta åt sig något bättre av: om man verkligen är intresserad av att styra upp medlemstalen, skulle mer av uppsökande verksamhet inte skada.

I våra resultat framträder en kommunpolitiker som är en något motvilligt engagerad altruist: Majoriteten har gått in i politiken på någon annans initiativ, de har själva inte varit särskilt intresserade av att hamna på valsedeln, och få har haft förväntningar på att faktiskt kunna påverka de politiska besluten.

Dessa saker är värda att hålla i bakhuvudet när vi pratar om våra kommunpolitiker, inte minst mot bakgrund av att mätningar visar att förtroendet för kommunpolitiker är rätt så mycket lägre än för rikspolitiker. I äldre undersökningar rapporterar de allra flesta av fritidspolitikerna om att de, allt sammanräknat, förlorar pengar på sitt engagemang. Lägg därtill att 30 procent av dem någon gång utsatts för hot om våld pga. deras uppdrag. Detta är alltså personer som i allt väsentligt tar på sig uppdrag som de allra flesta inte kan tänka sig att ta, och bär därigenom upp vår representativa demokrati. Istället för att rikta vår misstro mot dem, borde de hyllas.