Ny krönika: effektivt ansvarsutkrävande kräver även utvärdering av opposition

Har begått en krönika som publiceras såväl i Sörmlands Nyheter som i Eskilstuna- Kuriren. Temat: när vi till hösten ska bestämma oss för om sittande majoriteter i kommunerna ska få förnyat förtroende eller inte, har vi också ett ansvar att tänka igenom ett varv om oppositionen verkligen är värd vår röst.

Detta kräver att vi inte enbart tänker i termer av ”majoriteten har misskött sig, och ska bort”, utan att vi också anstränger oss för att ta reda på om oppositionspartierna skött sig under mandatperioden. Först därefter kan vi också göra bedömningen att de kommer att förmå styra kommunen på ett bättre sätt än sittande majoritet. Så, att slentrianrösta mot sittande majoriteter, duger inte, om vi vill ha effektivitet i ansvarsutkrävandet.

https://www.ekuriren.se/kronikor/granska-oppositionen-som-majoriteten/

Nya krönikor: jävsregler och kommunal elitlagssponsring

Har gjort mig skyldig till två s.k. debattkrönikor hittills under året (som publicerats både i Sörmlands Nyheter och Eskilstuna-Kuriren). Den ena handlar om hur viktiga våra jävsregler är för att säkra det Bo Rothstein (bl.a. i lag med Jan Teorell) kallar Quality of government; den andra reflekterar litet kritiskt över vad det egentligen tjänar för övergripande syfte för kommuner och kommunala bolag att sponsra (eller på andra kreativa sätt stödja) elitidrottslag.

Högskolepedagogiska meriter: en valuta med svag kurs

I dagarna kom boken Universitetet AB: Om kommodifiering, marknad och akademi ur tryck. Där medverkar Douglas Brommesson, Johan Karlsson Schaffer, Jörgen Ödalen och jag med ett kapitel om värdet av högskolepedagogiska meriter. Bakgrunden är att svenska universitet hyggligt raskt gått från att vara närmast rena elituniversitet på 1950-talet, till att via medvetna politiska reformer i dag bli massuniversitet, där många universitetslärare kommit att oroa sig över kunskapsnivån hos genomsnittsstudenten. Det ställer allt högre krav på oss verksamma på universiteten.

Ämnet är högaktuellt. Nyligen har nämligen verksamma på universitetet skrivit debattartiklar på temat, där t.ex. Tünde Puskas menat att lärarstudenter saknar läs- och skrivfärdigheter och Mats Alvesson menar att vi i ”Pisaskolans efterföljd nu får Pisahögskolan”. Statsmakten verkar inte vilja skjuta till mer resurser för att bidra till att stötta universitetslärarna för att möta dessa utmaningar. Tvärtom, som Anders Sundell påpekar, krävde man i somras att vi ska se till att fler studenter ska klara sin examen, men utan ytterligare resurser.

Nå. En av poängerna i kapitlet är att ett verktyg för att stärka universitetsutbildningarna, är att höja läraruppdragets status. Vi inleder kapitlet på följande sätt:

I det här kapitlet analyserar vi de spänningar som finns inom det pedagogiska uppdraget sett ur universitetslärarens perspektiv. Å ena sidan kräver högskolans huvudmän, intresseorganisationer och förståsigpåare att kraven på pedagogisk meritering måste höjas och skärpas, å andra sidan, trots att högskolepedagogiska kurser i allt högre grad gjorts till obligatorier, nödvändiga för anställning och befordran som universitetslärare, har den pedagogiska fortbildningens värde ändå urholkats. Å ena sidan är det forskningsmeriter som är hårdvaluta i konkurrensen om tjänster, å andra sidan förväntas en svensk universitetslärare lägga 70-100 procent av sin arbetstid på undervisning. Å ena sidan kräver lärosätena att sökande till lektorat på ett alltmer omfattande sätt dokumenterar sina pedagogiska meriter, å andra sidan tillmäts pedagogiska kvalifikationer inte någon avgörande betydelse när sakkunniga värderar sökandes meriter i tillsättningsprocessen.

Tre frågor till Quality of Government-perspektivet

Råkade just hitta det här festliga klippet på nätet. Det är en film från ett seminarium i våras när Bo Rothstein presenterade (den utmärkta) boken Making Sense of Corruption (samförfattat med Aiysha Varraich). Inga-Britt Ahlenius och jag var inbjudna som kommentatorer.

För den som inte har tid att kolla igenom klippet, tog jag tillfället i akt och testade tre halvkritiska tankar om Rothsteins QoG-perspektiv. Jag förberedde kommentarerna i svåra feberdimmor, så kan inte garantera någon högre kvalitet på dem. Men, lite snabbt och från höften såg de ut ungefär såhär:

  • På 1980-talet, början av 1990-talet, spirade en litteratur inom förvaltningsforskningen, som uppmärksammade ”närbyråkraten” (t.ex. Lipsky, Gawthrop, Stivers mm). Närbyråkraten – så gick argumentet – byggde upp legitimitet för det offentliga i sina öga-mot-öga-möten med medborgarna, och gjorde det genom att vara en lyssnande, inkännande byråkrat. Tjänstemannen skulle vara beredd att laga efter läge. Kanske böja lagarna en smula, se genom fingrarna ibland, helt enkelt situationsanpassa beslutsfattandet för att få så goda utfall som möjligt i varje enskilt fall. Min fråga var då: Hur förhåller sig egentligen den där litteraturen till QoG:s kungstanke om ”impartiality in the exercise of public power” och ”impersonal rule”? Är det en konkurrerande teori, eller kompletterande, som går att få in i det övergripande QoG-teoribygget?
  • 10 000-kronorsfrågan: Vad ska man säga till högkorrupta länder, vad är policyrådet, för hjälpa dem att bli av med sin korruption? I boken kan man läsa att ”Simply exporting [known high-QoG] institutions to low QoG countries will not work to improve QoG”. Nå, så vad är då policyrådet? En grej, som jag ibland (kanske njuggt) läst in i en del QoG-publikationer, är att om man inför en del ”QoG-institutioner” (t.ex. meritokratisk tjänstetillsättning), så minskar korruptionen. Men, tänker jag, har man kommit så långt att man inför t.ex. meritokrati vid tjänstetillsättning, har man då inte i praktiken avskaffat en del av korruptionen (hur skulle man annars förklara att de som gynnats av existerande normer kring tjänstetillsättning ändrat spelreglerna)? Ligger inte det som ska förklaras (låg korruption), bra nära variabeln som ska förklara (”high QoG-institutions”)?
  • Mitt intryck är att man ofta, initialt, talade om QoG och opartiska institutioner på statlig nivå. Men nyligen har en del forskning har kunnat visa att det inom ett land kan finnas såväl regionala som lokala variationer i hur väl institutionerna fungerar/upplevs fungera av medborgarna. Alltså tycks de lokala (och regionala) institutionerna ha förmågan att över- och undertrumfa de nationella institutionerna, vad det verkar. Men när är lokala och regionala institutioner viktigare än de nationella, och vice versa?

Som sagt: från feberdimmorna. Nå, öppna filmklippet, så kanske det blir litet tydligare hur jag argumenterar. Som bonus får ni se Bo Rothstein svara hyggligt övertygande på frågorna, plus, Inga-Britt Ahlenius vara irriterad på det hon menar vara bristen på checks-and-balances i svensk kommunpolitik.

Bristfällig efterlevnad av offentlighetsprincipen

De senaste veckorna har offentlighetsprincipen hamnat i strålkastarljuset. Nyligen återfanns ett debattinlägg i Dagens Samhälle som krävde en moderniserad och starkare offentlighetslagstiftning. Och för ett tag sedan skrev Peter Wolodarski om hur UD försvårat granskning på följande sätt:

Att begära ut handlingar från UD var som att fastna i en evighetslång passkontroll. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om ”skyndsamhet” framstod som ett skämt. I praktiken försvårades arbetet med att granska regeringen … [O]m inte regeringen lever upp till offentlighetsprincipen, kan man då förvänta sig att någon annan myndighet ska göra det?

I ett nytt Working Paper, ”Easier said than done? Implementing RTI-legislation in Sweden” fördjupar jag och Emanuel Wittberg oss i det problem Wolodarski sätter fingret på: det verkar faktiskt vara ett rätt så allmängiltigt problem ute i svenska förvaltningsapparater att klara av att efterfölja offentlighetsprincipen. Efter att ha begärt ut handlingar från 462 kommunala förvaltningar och offentligt ägda bolag, fann vi att omkring hälften inte efterlever skyndsamhetskravet.

Wolodarskis resonemang och våra resultat väcker en viktig fråga. Är det allra mest angeläget att stärka lagstiftningen, eller, borde vi kanske börja med att jobba hårdare med att få våra förvaltningar att efterleva den lagstiftning som trots allt redan finns? I det korta perspektivet, skulle jag satsa mina slantar på det senare (där den enklaste åtgärden är att regelverket är känt i hela organisationen…). I det längre perspektivet skulle vi åtminstone behöva låta lagstiftningen hänga med i samhällsutvecklingen, framför att offentlighetsprincipen bör gälla där kommunal kärnverksamhet lagts ut på entreprenad och/eller finansieras av skattekronor.

EDIT (2017-11-25). Av dessa forskningsresultat, blev det en debattartikel, publicerad på Publikt.

Var sunt skeptisk till kommunsammanläggningar

Jag begär förstås inte att folk minns detta, men det var litet av en trend på 1990-talet att kommundelar försökte bryta sig loss från huvudkommunen och starta eget. Det var här min fäbless för den svenska kommunstrukturen väcktes: B-uppsatsen i Freds- och konfliktkunskap från 1998 kom att heta ”Demokratisk reform, kommunal, avkolonisering eller osolidarisk sekterism?” (som analyserade Nykvarns vilja att lämna Södertälje); magisteruppsatsen i Statsvetenskap från 1999 ”Kommundelningar: De rikas uttåg från det gemensamma eller demokratins räddning?” Tidsandan var sådan – småskalighet omhuldades. 1991 hade Bildtregeringen deklarerat att man såg positivt på kommundelningar, och 2000 stod en centerpartist i riksdagens talarstol och önskade 100 nya kommuner. Gott så.

Debatten om den optimala kommunstorleken har verkligen tvärvänt sedan dess. 2003 sa dåvarande kommunminister Lars-Erik Lövdén att antalet svenska kommuner måste bli färre; ett budskap som Ansvarskommitténs ordförande, Mats Svegfors, kom att upprepa samma år. Med åren har allt fler och allt tyngre aktörer börjat snegla på denna lösning. 2013 började frågan hamna rätt högt upp på dagordningen. Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson lade till exempel en motion om att utreda förutsättningar för en ny kommunsammanslagningsreform med argumentet att ”minska kommunernas sårbarhet och stärka den långsiktiga uthålligheten. Andra tunga aktörer skrev debattinlägg där man argumenterade för att en minskning av antalet kommuner är nödvändig, bland annat en kristdemokratisk riksdagsman, fackförbundet Jusek, samt Stockholm stads finansborgarråd.

Om det på 1990-talet fanns skäl att vara försiktigt skeptisk till kommundelningstrenden, bör vi i dag hålla huvudet kallt inför storskalighetsvurmen. När väldigt många börjar springa åt samma håll, samtidigt, är det läge att bromsa farten en smula och ställa sig frågan: vad tror vi att kommunsammanläggningar löser för problem? Jag skrev ett slags miniessä om saken i Dagens Samhälle.

DS-texten bygger på ett blogginlägg. Om du är intresserad av de akademiska referenserna texten bygger på, återfinns länkarna dit där.

Läsa mer om 1990-talets kommundelningsförsök?

Nielsen, Peder (2003). Kommunindelning och demokrati: Om sammanläggning och delning av kommuner i Sverige. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Brink, Anna (2004). ”The Break-up of Municipalities: Voting Behavior in Local Referenda”, Economics of Governance, 5(2), 119-135.

Erlingsson, Gissur Ó (2005). ”Modelling Secessions from Municipalities”, Scandinavian Political Studies, 28(2), 141–159.

Ny antologi: ”Att äga framtiden”

Min arbetsplats de gångna nio åren, Centrum för kommunstrategiska studier (vid Linköpings universitet), fyller 20 år i år. Bl.a. som ett led i detta firande, publiceras boken Att äga framtiden: Perspektiv på kommunal utveckling, som redigerats av Josefina Syssner med flera.

Själv medverkar jag med två kapitel. Dels ”Toppolitikers arbetsmiljö och hälsa: Begär vi för mycket av våra lokala ledare?”; dels ”Den kommunala självstyrelsen: En vacker princip som får ge vika för statsmaktens pragmatism?”.

Normalt brukar krönikor och debattartiklar bli utfall av min vetenskapliga produktion, för att popularisera och nå ut med forskningsresultaten till en litet bredare publik. Men just i de här två fallen är det tvärtom. Idéerna till dessa bokkapitel växte fram vid författandet av krönikor och debattartiklar. Det första kapitlet bygger vagt på tankar som ventilerades i ”Ingen hälsokur vara toppolitiker” samt ”Lokala toppolitikers arbetsmiljö berör oss alla”; det senare på miniessän ”Ständig statlig jaktsäsong på kommunernas självstyrelse”.

EDIT: Båda texterna kan nu laddas ned.

Erlingsson-Begar-vi-for-mycket-av-vara-lokala-ledare

Erlingsson-Odalen-Den-kommunala-sjalvstyrelsen