Krisar verkligen demokratin (uppföljning)?

För knappt två månader sedan hade jag en sak borta på Arena Essä som (grundat i hyfsat mycket data) resonerade i termer av att ”visst, demokratin är kanske inte i toppform, men kris är väl rimligen ett allt för starkt ord?”

Förutsägbart nog, fick jag se kommentarer av typen att jag var naiv (eller något insinuant eller grövre). Nå, förstås och inget jag ligger sömnlös över och så är det nu en gång att dryfta teser i offentligheten.

Hursomhelst – apropå just demokratins påstådda kris, har UCLA-professorn Daniel Treisman skrivit några rader på temat ”Is Democracy in Danger? A Quick Look at the Data” Också han ger sig i clinch med idén om att demokratin är på dekis, och finner detta (abstract):

Influential voices in academia and the media contend that democracy is in decline worldwide and threatened in the US. Using a variety of measures, I show that the global proportion of democracies is actually at or near an all-time high; that the current rate of backsliding is not historically unusual; and that this rate is well explained by the economic characteristics of existing democracies. I confirm that breakdowns tend to occur in countries that are poor, have had relatively little democratic experience, and are in economic crisis. Extrapolating from historical data, I show that the estimated hazard of failure in a democracy as developed and seasoned as the US is extremely low—far lower than in any democracy that has ended in the past. Some suggest that undemocratic public attitudes and erosion of elite norms threaten US institutions, but there is little evidence that these factors cause democratic breakdown. While deterioration in the quality of democracy in countries such as Hungary and Poland is itself cause for concern—as is the reversion to authoritarianism in Russia and Turkey—alarm about a global slide into autocracy is inconsistent with current evidence.

Ny publikation: insyn, ansvarsutkrävande och kontroll när det kommer till kommunalt ägda företag

Nyligen publicerades boken Hybridity in the Governance and Delivery of Public Services (ed Bonomi et al, utgiven på Emerald). Där medverkar jag, Anna Thomasson och Richard Öhrvall med kapitlet  ”Issues on Transparency, Accountability and Control in Hybrid Organizations: The Case of Enterprises Owned By Local Government”. Grundade i en ingående fallstudie av en större svensk kommun, är en av våra ambitioner att introducera fenomenet ”kommunalt ägda företag” till en bredare internationell publik, samt påvisa de bekymmer och dilemman som finns förenade med den här organisationsformen när det kommer till just genomskinlighet/insyn, ansvarsutkrävande och styrning/kontroll.

Gästblogg på Curie: varför satsa på pedagogiska meriter?

Har begått mitt andra gästinlägg på Curie. Eftersom publiken delvis är ny, och sammanhanget/plattformen passar ganska bra för det, passar jag på att upprepa en poäng min forskargrupp som omgärdade ett IFAU-projekt jag en gång ledde (”Att möta den högre utbildningens utmaningar”). Svenska lektorstjänster är i typfallet mycket undervisningstunga, men de pedagogiska meriterna väger mycket lätt när dessa tillsätts i konkurrens. Personligen är jag inte helt övertygad om att det optimerar våra verksamheter.

Läs blogginlägget här.

Ny krönika: tomma stolar, politiska vildar och bortkastade röster

Ute i landets kommunfullmäktigen är det inte ovanligt med s.k. ”tomma stolar” och ”politiska vildar”. Båda fenomenen innebär att de väljare som lagt sin röst på partier associerade med dessa ting, i praktiken slängt bort rösten. I senaste krönikan i Södermanlands Nyheter uppmanar jag därför oss alla att göra vår hemläxa inför de kommunala valen och ta reda på huruvida det parti vi ämnar rösta lokalt på verkar ha rimliga listor och pålitligt folk på valbar plats.

Länk till krönikan.

Gästblogg på Curie: hur är det ställt med normen om opartiskhet i akademin?

I sommar har jag fått förtroendet att vara gästbloggare för Vetenskapsrådets tidning Curie. Jag har lovat att veva lite grand kring ”utvecklingsområden” inom högskolesektorn, om korruption i välfärdsstater, samt kanske skriva någon rad om det förestående valet.

I det första inlägget rider jag in på inte mindre än två – nej, faktiskt tre – käpphästar: 1) att jävsregler ofta misstolkas, 2) att fulrekryteringar i det offentliga måste upphöra, och 3) att det är önskvärt om anställda slår larm när de ser brott mot de två föregående sakerna i syfte att skapa bättre fungerande verksamheter.

Länk till första blogginlägget

Länk till den lite mer, ehm, ”avslappnade” privata biografin

Miniessä: demokratin kanske inte i toppform, men är det verkligen ”kris”?

Hans Rosling och Johan Norberg plägar ha ungefär samma retoriska dramaturgi. Upplägget brukar vara något i stil med: ”människor i allmänhet tror att allt är på väg åt helvete, men i själva verket är det mesta på väg åt rätt håll”.

Något så elegant och upplyftande bjuder jag inte på i denna text, publicerad på Arena Essä. Jag inleder med två iakttagelser: att det är en del ängslighet i svensk demokratipolitik, och återkommande demokratialarmism i offentlig debatt.

Därefter säger jag något i stil med: okej, det finns såklart saker att oroa sig över, men ”kris” är väl starkt ord. För, tittar man på ett antal parametrar som uppskattar den representativa demokratins hälsotillstånd, tycks läget förhållandevis stabilt, trots allt.

Läs essän här.

Ny publikation: kommunala bolag och sponsring

Kommunala bolag har länge fascinerat mig; och sedan Östersundsposten rapporterade om att det kommunala bostadsbolaget Östersundshem i mars 2014 hade börjat sponsra Östersunds FK, har kommunala bolags sponsringsaktiviteter varit ett särskilt intresseområde. Egentligen var det inget udda med det. Det är inte ovanligt att bostadsbolag sponsrar elitsatsande klubbar. Detaljen som fick mig att haja till var att Östersundshem bytt VD cirka två månader tidigare, och den nyss tillträdde VD:n var ÖFK:s ordförande. Lite senare reagerade jag när Södermanlands Nyheter uppmärksammade att ett kommunalt bolag i Trosa sponsrat föreningar utanför kommunens gränser, utan några krav på motprestation; en annan gång noterade jag hur blandad rapportering uppmärksammat att mycket av kommunala bolags sponsring tenderar att gå till elitklubbar (vilket vissa tolkat som konkurrensrättsligt tveksamt).

Men vad är det då som reglerar kommunala bolags möjligheter att sponsra? Frågan är lite lurig och inte helt lättbesvarad, eftersom kommunala bolag är ett slags hybridkonstruktioner som verkar både under offentlig lagstiftning och aktiebolagslagen. Dessutom är ämnet underutforskat, begreppet ”sponsring” förekommer inte i lagtext, och regelverket som omgärdar kommunala bolag har av jurister beskrivits som svårtolkat.

Väl medvetna om att ämnet är lätt försåtsminerad mark, gav jag mig – tillsammans med Joakim Hessling – in och försökte uppnå följande syften i en ny CKS-rapport (”Hur regleras kommunala bolags möjligheter att sponsra?”): 1) att identifiera det eller de regelverk/principer kommunala bolag nog åtminstone bör förhålla sig till vid sponsringsbeslut, 2) att ge en kvalificerad uppskattning av i vilken utsträckning kommunala bolag förhåller sig till regelverket; och slutligen, att med grund i resultaten från dessa två delstudier, 3) formulera principer avseende hur sponsringsfrågan kan hanteras på ett korrekt och ändamålsenligt sätt lokalt.

***

Rapporten kan nås här. En LiU-nyhet om den nås här. (I den skamlösa egenreklamens namn, vill jag påpeka att rapporten har plockats upp i ledarstick såväl i Barometern som i Sundsvalls Tidning.)

***

Tillägg 2018-06-19: Nu börjar resultat från utredningen som rör Östersundshem/ÖFK ramla ut; och soppan med saltade fakturor och dold sponsring förefaller mycket, mycket värre och intrikat än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Se här och här.