Miniessä: demokratin kanske inte i toppform, men är det verkligen ”kris”?

Hans Rosling och Johan Norberg plägar ha ungefär samma retoriska dramaturgi. Upplägget brukar vara något i stil med: ”människor i allmänhet tror att allt är på väg åt helvete, men i själva verket är det mesta på väg åt rätt håll”.

Något så elegant och upplyftande bjuder jag inte på i denna text, publicerad på Arena Essä. Jag inleder med två iakttagelser: att det är en del ängslighet i svensk demokratipolitik, och återkommande demokratialarmism i offentlig debatt.

Därefter säger jag något i stil med: okej, det finns såklart saker att oroa sig över, men ”kris” är väl starkt ord. För, tittar man på ett antal parametrar som uppskattar den representativa demokratins hälsotillstånd, tycks läget förhållandevis stabilt, trots allt.

Läs essän här.

Ny publikation: kommunala bolag och sponsring

Kommunala bolag har länge fascinerat mig; och sedan Östersundsposten rapporterade om att det kommunala bostadsbolaget Östersundshem i mars 2014 hade börjat sponsra Östersunds FK, har kommunala bolags sponsringsaktiviteter varit ett särskilt intresseområde. Egentligen var det inget udda med det. Det är inte ovanligt att bostadsbolag sponsrar elitsatsande klubbar. Detaljen som fick mig att haja till var att Östersundshem bytt VD cirka två månader tidigare, och den nyss tillträdde VD:n var ÖFK:s ordförande. Lite senare reagerade jag när Södermanlands Nyheter uppmärksammade att ett kommunalt bolag i Trosa sponsrat föreningar utanför kommunens gränser, utan några krav på motprestation; en annan gång noterade jag hur blandad rapportering uppmärksammat att mycket av kommunala bolags sponsring tenderar att gå till elitklubbar (vilket vissa tolkat som konkurrensrättsligt tveksamt).

Men vad är det då som reglerar kommunala bolags möjligheter att sponsra? Frågan är lite lurig och inte helt lättbesvarad, eftersom kommunala bolag är ett slags hybridkonstruktioner som verkar både under offentlig lagstiftning och aktiebolagslagen. Dessutom är ämnet underutforskat, begreppet ”sponsring” förekommer inte i lagtext, och regelverket som omgärdar kommunala bolag har av jurister beskrivits som svårtolkat.

Väl medvetna om att ämnet är lätt försåtsminerad mark, gav jag mig – tillsammans med Joakim Hessling – in och försökte uppnå följande syften i en ny CKS-rapport (”Hur regleras kommunala bolags möjligheter att sponsra?”): 1) att identifiera det eller de regelverk/principer kommunala bolag nog åtminstone bör förhålla sig till vid sponsringsbeslut, 2) att ge en kvalificerad uppskattning av i vilken utsträckning kommunala bolag förhåller sig till regelverket; och slutligen, att med grund i resultaten från dessa två delstudier, 3) formulera principer avseende hur sponsringsfrågan kan hanteras på ett korrekt och ändamålsenligt sätt lokalt.

***

Rapporten kan nås här. En LiU-nyhet om den nås här. (I den skamlösa egenreklamens namn, vill jag påpeka att rapporten har plockats upp i ledarstick såväl i Barometern som i Sundsvalls Tidning.)

 

Ny krönika: effektivt ansvarsutkrävande kräver även utvärdering av opposition

Har begått en krönika som publiceras såväl i Sörmlands Nyheter som i Eskilstuna- Kuriren. Temat: när vi till hösten ska bestämma oss för om sittande majoriteter i kommunerna ska få förnyat förtroende eller inte, har vi också ett ansvar att tänka igenom ett varv om oppositionen verkligen är värd vår röst.

Detta kräver att vi inte enbart tänker i termer av ”majoriteten har misskött sig, och ska bort”, utan att vi också anstränger oss för att ta reda på om oppositionspartierna skött sig under mandatperioden. Först därefter kan vi också göra bedömningen att de kommer att förmå styra kommunen på ett bättre sätt än sittande majoritet. Så, att slentrianrösta mot sittande majoriteter, duger inte, om vi vill ha effektivitet i ansvarsutkrävandet.

https://www.ekuriren.se/kronikor/granska-oppositionen-som-majoriteten/

Nya krönikor: jävsregler och kommunal elitlagssponsring

Har gjort mig skyldig till två s.k. debattkrönikor hittills under året (som publicerats både i Sörmlands Nyheter och Eskilstuna-Kuriren). Den ena handlar om hur viktiga våra jävsregler är för att säkra det Bo Rothstein (bl.a. i lag med Jan Teorell) kallar Quality of government; den andra reflekterar litet kritiskt över vad det egentligen tjänar för övergripande syfte för kommuner och kommunala bolag att sponsra (eller på andra kreativa sätt stödja) elitidrottslag.

Högskolepedagogiska meriter: en valuta med svag kurs

I dagarna kom boken Universitetet AB: Om kommodifiering, marknad och akademi ur tryck. Där medverkar Douglas Brommesson, Johan Karlsson Schaffer, Jörgen Ödalen och jag med ett kapitel om värdet av högskolepedagogiska meriter. Bakgrunden är att svenska universitet hyggligt raskt gått från att vara närmast rena elituniversitet på 1950-talet, till att via medvetna politiska reformer i dag bli massuniversitet, där många universitetslärare kommit att oroa sig över kunskapsnivån hos genomsnittsstudenten. Det ställer allt högre krav på oss verksamma på universiteten.

Ämnet är högaktuellt. Nyligen har nämligen verksamma på universitetet skrivit debattartiklar på temat, där t.ex. Tünde Puskas menat att lärarstudenter saknar läs- och skrivfärdigheter och Mats Alvesson menar att vi i ”Pisaskolans efterföljd nu får Pisahögskolan”. Statsmakten verkar inte vilja skjuta till mer resurser för att bidra till att stötta universitetslärarna för att möta dessa utmaningar. Tvärtom, som Anders Sundell påpekar, krävde man i somras att vi ska se till att fler studenter ska klara sin examen, men utan ytterligare resurser.

Nå. En av poängerna i kapitlet är att ett verktyg för att stärka universitetsutbildningarna, är att höja läraruppdragets status. Vi inleder kapitlet på följande sätt:

I det här kapitlet analyserar vi de spänningar som finns inom det pedagogiska uppdraget sett ur universitetslärarens perspektiv. Å ena sidan kräver högskolans huvudmän, intresseorganisationer och förståsigpåare att kraven på pedagogisk meritering måste höjas och skärpas, å andra sidan, trots att högskolepedagogiska kurser i allt högre grad gjorts till obligatorier, nödvändiga för anställning och befordran som universitetslärare, har den pedagogiska fortbildningens värde ändå urholkats. Å ena sidan är det forskningsmeriter som är hårdvaluta i konkurrensen om tjänster, å andra sidan förväntas en svensk universitetslärare lägga 70-100 procent av sin arbetstid på undervisning. Å ena sidan kräver lärosätena att sökande till lektorat på ett alltmer omfattande sätt dokumenterar sina pedagogiska meriter, å andra sidan tillmäts pedagogiska kvalifikationer inte någon avgörande betydelse när sakkunniga värderar sökandes meriter i tillsättningsprocessen.

Tre frågor till Quality of Government-perspektivet

Råkade just hitta det här festliga klippet på nätet. Det är en film från ett seminarium i våras när Bo Rothstein presenterade (den utmärkta) boken Making Sense of Corruption (samförfattat med Aiysha Varraich). Inga-Britt Ahlenius och jag var inbjudna som kommentatorer.

För den som inte har tid att kolla igenom klippet, tog jag tillfället i akt och testade tre halvkritiska tankar om Rothsteins QoG-perspektiv. Jag förberedde kommentarerna i svåra feberdimmor, så kan inte garantera någon högre kvalitet på dem. Men, lite snabbt och från höften såg de ut ungefär såhär:

  • På 1980-talet, början av 1990-talet, spirade en litteratur inom förvaltningsforskningen, som uppmärksammade ”närbyråkraten” (t.ex. Lipsky, Gawthrop, Stivers mm). Närbyråkraten – så gick argumentet – byggde upp legitimitet för det offentliga i sina öga-mot-öga-möten med medborgarna, och gjorde det genom att vara en lyssnande, inkännande byråkrat. Tjänstemannen skulle vara beredd att laga efter läge. Kanske böja lagarna en smula, se genom fingrarna ibland, helt enkelt situationsanpassa beslutsfattandet för att få så goda utfall som möjligt i varje enskilt fall. Min fråga var då: Hur förhåller sig egentligen den där litteraturen till QoG:s kungstanke om ”impartiality in the exercise of public power” och ”impersonal rule”? Är det en konkurrerande teori, eller kompletterande, som går att få in i det övergripande QoG-teoribygget?
  • 10 000-kronorsfrågan: Vad ska man säga till högkorrupta länder, vad är policyrådet, för hjälpa dem att bli av med sin korruption? I boken kan man läsa att ”Simply exporting [known high-QoG] institutions to low QoG countries will not work to improve QoG”. Nå, så vad är då policyrådet? En grej, som jag ibland (kanske njuggt) läst in i en del QoG-publikationer, är att om man inför en del ”QoG-institutioner” (t.ex. meritokratisk tjänstetillsättning), så minskar korruptionen. Men, tänker jag, har man kommit så långt att man inför t.ex. meritokrati vid tjänstetillsättning, har man då inte i praktiken avskaffat en del av korruptionen (hur skulle man annars förklara att de som gynnats av existerande normer kring tjänstetillsättning ändrat spelreglerna)? Ligger inte det som ska förklaras (låg korruption), bra nära variabeln som ska förklara (”high QoG-institutions”)?
  • Mitt intryck är att man ofta, initialt, talade om QoG och opartiska institutioner på statlig nivå. Men nyligen har en del forskning har kunnat visa att det inom ett land kan finnas såväl regionala som lokala variationer i hur väl institutionerna fungerar/upplevs fungera av medborgarna. Alltså tycks de lokala (och regionala) institutionerna ha förmågan att över- och undertrumfa de nationella institutionerna, vad det verkar. Men när är lokala och regionala institutioner viktigare än de nationella, och vice versa?

Som sagt: från feberdimmorna. Nå, öppna filmklippet, så kanske det blir litet tydligare hur jag argumenterar. Som bonus får ni se Bo Rothstein svara hyggligt övertygande på frågorna, plus, Inga-Britt Ahlenius vara irriterad på det hon menar vara bristen på checks-and-balances i svensk kommunpolitik.

Bristfällig efterlevnad av offentlighetsprincipen

De senaste veckorna har offentlighetsprincipen hamnat i strålkastarljuset. Nyligen återfanns ett debattinlägg i Dagens Samhälle som krävde en moderniserad och starkare offentlighetslagstiftning. Och för ett tag sedan skrev Peter Wolodarski om hur UD försvårat granskning på följande sätt:

Att begära ut handlingar från UD var som att fastna i en evighetslång passkontroll. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om ”skyndsamhet” framstod som ett skämt. I praktiken försvårades arbetet med att granska regeringen … [O]m inte regeringen lever upp till offentlighetsprincipen, kan man då förvänta sig att någon annan myndighet ska göra det?

I ett nytt Working Paper, ”Easier said than done? Implementing RTI-legislation in Sweden” fördjupar jag och Emanuel Wittberg oss i det problem Wolodarski sätter fingret på: det verkar faktiskt vara ett rätt så allmängiltigt problem ute i svenska förvaltningsapparater att klara av att efterfölja offentlighetsprincipen. Efter att ha begärt ut handlingar från 462 kommunala förvaltningar och offentligt ägda bolag, fann vi att omkring hälften inte efterlever skyndsamhetskravet.

Wolodarskis resonemang och våra resultat väcker en viktig fråga. Är det allra mest angeläget att stärka lagstiftningen, eller, borde vi kanske börja med att jobba hårdare med att få våra förvaltningar att efterleva den lagstiftning som trots allt redan finns? I det korta perspektivet, skulle jag satsa mina slantar på det senare (där den enklaste åtgärden är att regelverket är känt i hela organisationen…). I det längre perspektivet skulle vi åtminstone behöva låta lagstiftningen hänga med i samhällsutvecklingen, framför att offentlighetsprincipen bör gälla där kommunal kärnverksamhet lagts ut på entreprenad och/eller finansieras av skattekronor.

EDIT (2017-11-25). Av dessa forskningsresultat, blev det en debattartikel, publicerad på Publikt.